Använd menyn och klicka på det namn du vill läsa mer om.
Alva Bengtsson (1923 - 2016)
Förståelsen för tbc (tuberkulos) var i början av 1900-talet bristfällig. Sjukdomen dödade vid sekelskiftet 18/19 ungefär en miljon människor i Europa varje år. Framförallt var det den trångbodda underklassen som drabbades och även om man överlevde sjukdomen var eftervården knapp. På den tiden fanns inga möjligheter till anpassade arbeten efter individens förmåga och patienter drevs ofta tillbaka till hårda arbeten vilket resulterade i att återfall var vanligt förekommande. Att skapa en fristad, ett rehabiliteringshem, för tbc sjuka kom att bli Alva Bengtssons livsuppgift.
18 juli 1952 stod vilohemmets första avdelning färdig och de första 7 patienterna kunde checka in. Under hösten samma år färdigställdes de sista rummen och hemmet kunde ta emot 22 gäster åt gången. Den sista inviningstalaren, köpmannen Frans Nilsson från Ronneby, avslutade sitt tal med orden: Det spelar ingen roll om det regnar ute, för vi har en alltid strålande sol inne - fru Bengtsson. Rubrikerna till en tidskriftsartikel från denna höst innehöll bland annat meningen: Kvinnas strålande optimism besegrade landstingsgubbar.
När Alva ledde en kurs för socialvårdnad 1954 fanns bland andra Dr Hedvig Adlercreutz i publiken. 1961 lyckades centralorganisationen få vilohemmet upptaget i socialstyrelsen förteckning över enskilda vårdhem och till hemmet knöts regelbundna läkarbesök av bland annat Dr Hedvig Adlercreutz.
1982, då hemmet varit verksamt i 30 år presenterade Alva statistik som visade att hemmet besökts av 2 310 gäster vilket motsvarade 75 000 gästdagar.
För tidningen Status berättade Alva själv 1984 om bakgrunden till Långasjöhemmet:
Tanken på ett konvalescenthem för lungsjuka i Blekinge fick jag på en socialvårdskurs på Bommersvik 1946. I ett grupparbete där vi skulle komma med förslag om hur förhållandena skulle kunna förbättras för lungsjuka på olika områden föddes en liten fundering. Tänk om vi hade något ställe dit våra lungsjuka kunde få komma efter sanatorievistelsen. Jag blev ordförande i Blekinge läns centralorganisation 1947 och började genast arbeta med frågan. Första tipset blev en villa i Kuggeboda. Detta var 1950. Det blev dock avslag i landstinget då de sanitära förhållandena ej var lösta. Landstinget var dock positiv till idén om ett konvalescenthem och tillsatte en kommitté för att utreda frågan. Ovetande om den tidsåtgång som landstingspolitiska kommittéer använde för att slutföra sina uppdrag fullkomligt ”låg” jag på telefonen varje vecka och undrade hur långt man kommit med sitt arbete.
Till slut kom då förslaget om att vi skulle kunna få övertaga en barnkoloni vid Långasjön. Kravet från landstinget var att vi själva skulle svara för driften. Jag tyckte det var den vackraste plats jag sett och det fanns bra med utrymmen. 1951 beslöt så landstinget att köpa Långasjön till oss. Vi fick också inventarier och bidrag till driften för ett år. Vi var jättelyckliga. Och det bästa av allt var att vi själva fick vara med och planera för ombyggnad av gästrum och dagrum. Vi fick med andra ord Långasjön precis som vi ville ha och sommaren 1952 var det klart för invigning.
Tidningen intervjuade även en av hemmets gäster, Moses Sztern som hade följande att säga om Alva:
Alvas förmåga att bry sej om oss gäster, att med enkla medel bygga upp vårt självförtroende och ge oss en knuff på vägen är enligt min mening unik. Jag tycker hon borde ha en doktorstitel på detta.
Källor:
Status nr 7 1984, artikel av Åke Magnusson
Minnen från Långasjöhemmet, skrift av Styrelsen för Långasjöns semesterhem 1988