Josephine "Lea" Wettergrund (1830 - 1903)

Josephine föddes 1830 i Färlövs socken (Kristianstad) som Lundberg, men växte upp i Karlshamn. Hon hade en fattig uppväxt hos en fostermor som, sedan mannen dött, försörjde sig genom att göra brudkronor, stryka kläder, stöpa ljus och baka bröd. Josephine beskriver sig själv som en vildkatta som slåss med pojkarna och har slitna kläder, men som också har talets gåva och som underhåller sina klasskamrater med berättelser, särskilt när hon vid 11 års ålder började i en finare skola och sökte acceptans.


I Karlshamn bor, när Josephine växte upp, den store lokala skalden Wilhelm von Braun och efter att hennes lärare visat honom dikter skrivna av henne får hon en bok av honom med dedikation och uppmuntran. Boken behöll Josephine hela livet. 

Vid 18 års ålder tog skolan slut och en tuff tid som guvernant (kvinnlig privatlärare) började. 1850 öppnade hon ett pensionat i Ronneby och 1859 gifte hon sig med en Telegrafassistent. Paret flyttade runt ett tag innan de 1866 slog sig ner i Stockholm. Då hade hon redan givit ut sin första bok, Småbitar på vers och prosa (1858). Förordet var skrivet av självaste Wilhelm von Braun. Det är nu hon började kalla sig Lea.


Väl i Stockholm öppnade sig nya möjligheter och Lea arbetade som skribent för flera tidningar och kalendrar. Hennes stil var lättsam och munter men hon besatt även förmågan att oroa vilket gjorde henne populär bland läsarna. 1872 startade hon den egna tidningen svalan, och med sig fick hon flera kända poeter och författare.


I Svenska Akademien satt vid denna tid en mycket konservativ man, Carl David af Wirsén som endast beviljade bidrag till fyra kvinnor: Matilda Roos, Victoria Benedictsson, Selma Lagerlöf och vår Josephine Lea Wettergrund. 


När Lea dog 1903 uppmärksammades hon av flera tidningar och sägs vid tidpunkten vara en av landets mest lästa författare. 


Källa:

Karlshamnssilhuetter - Skalden och Backfischen, av Gunnar Lindström 

Carlshamniana 1996, artikel av Inga Ryberg